FANDOM


Hávamál - Den höges sångRedigera

Den poetiska eddan, även kallad Saemunds Edda eller den äldre Eddan, består av en samling dikter varav de mest kända är Völuspá och Hávamál. Eddan berättar om världens uppgång och fall, om asagudarnas liv och övriga gestalter i fornnordisk mytologi. Berättelserna i den äldre Eddan är gamla, man räknar med att de är diktade i Norge och på Island under 800-1000-talen, men skrevs inte ned förrän på 1200-talet.


Detta är en översättning av den andra texten ur den äldre Eddan, Hávamál. Just Hávamál ger (enligt mig) en intressant bild av vikingatidens etik och moral, deras syn på vänskap och fiendeskap, hur man beter sig som gäst hos en annan och likande. De sista verserna berättar även om hur Oden fick runorna och hur man ska bete sig med dessa.


LevnadsreglerRedigera

1.

Alla dörrar,

innan in man går,

skarpt skådas skola,

skarpt granskas skola,

ty ovisst är att veta,

var ovänner sitta

borta på salens bänkar.


2.

I givande, hell er!

Gäst är in kommen,

Sägen, var sitta han skall!

Brått har den,

som på bränderna vid härden

skall fresta, vad framgång han får.


3.

Eld behöver,

den in har kommit,

och kall har blivit om knäna.

Mat och kläder

den man tarvar,

som har över fjällen farit.


4.

Vatten tarvar

vandrarn, som kommer till måltid,

handduk och vänlig välkomst;

välvilligt sinne,

om han sådant kan vinna,

samspråk och bjudning tillbaka.


5.

Vett behöver,

den som vida färdas;

lätt är hemma vadhelst.

Mång ögonkast får,

den som intet förstår

och sitter med kloka tillsammans.


6.

Över sitt förstånd

skall man stolt ej vara,

fasthellre i väsendet varsam!

När en klok och sluten

kommer till gården,

sällan den försiktige sig skadar,

ty osvikligare vän

man aldrig får

än mycket mannavett.


7.

Den varsamme gästen,

som till gille kommer,

tiger under lyssnande tystnad;

med öronen hör efter,

med ögonen skådar,

så spanar var klok och spejar.


8.

Säll är den,

som åt sig vinner,

lovord och lisa i nöden.

Otryggt är allt,

som man äga skall,

buret i andras bröst.


9.

Säll är den,

som för sig äger

lovord och förstånd uti livet,

ty onda anslag

man ofta rönt

alstras ur andras bröst.


10.

Bättre börda

man bär ej på vägen

än mycket mannavett.

På främmande ort

går det före guld.

Slikt är den torftiges tillflykt.


11.

Bättre börda

man bär ej på vägen

än mycket mannavett.

Sämre vägkost

man ej släpar över fältet

än övermått utav öl.


12.

Ej är så gott,

som gott man säger,

öl för människors ätt;

ty mindre en man,

ju mera han dricker,

vet till sig, vad tankar han har.


13.

Glömskans häger heter,

den över glatt lag svävar;

han snattar från män deras sans.

Med den fågelns fjädrar

jag fjättrad blev

i Gunnlods gård.


14.

Drucken jag blev,

blev döddrucken

hos den förfarne Fjalar.

Gille är ypperst,

då var gässt går hem

med sinnen i full sans.


15.

Tyst och klok

vare konungason,

och djärv, när strid står;

munter och glad

bland män envar,

tills han av döden drabbas!


16.

Ovis man,

tror sig alltid skola leva,

om för vapenskifte han sig vaktar,

men ålderdomen giver

honom ingen frid,

fast honom spjuten spara.


17.

En gäck stirrar,

när han till gille kommer;

han talar om allt eller tiger;

på samma gång,

som en sup han får,

då är det slut med hans slughet.


18.

Blott den vet,

som vida reser

och fjärran farit har,

vad lynnes art

leder envar.

Han vet, vad vett är.


19.

Håll ej på hornet,

drick dock hovsamt själv,

tala, vad som höves, eller tig!

För det okynnet

ingen dig tadlar,

att du tidigt sängen söker.


20.

Glupske slukaren,

om besinning han ej vet,

äter sig ohälsa.

Löje skaffar ofta

i lag med kloka

åt enfaldig man hans mage.


21.

Hjordar veta,

när vända hem de skola,

och gånga då från gräset,

men ovis man

aldrig känner

sin egen mages mått.


22.

En eländig man

och illasinnad

gör hån åt vad som helst;

det vet han icke,

som han veta behövde,

att honom fel ej fattas.


23.

Ovis man

alla nätter vakar,

grubblar och grämer sig för allt;

matt är han,

när morgonen kommer;

vedermödan är, som den var.


24.

Ovis man

tror alla vara

vänner, som vänligt le;

han förstår icke,

fast de stämpla mot honom,

om han bland sluga sitter.


25.

Ovis man

tror alla vara

vänner, som vänligt le;

när på tinget han kommer,

det ter sig klart,

att få hans talan föra.


26.

Ovis man

tror sig allt veta,

när i vrå i skygd han vistas;

men slätt han vet,

vad han svara skall,

när män hans förmåga fresta.


27.

Ovis man,

som bland andra kommer,

gör bäst i att tyst förbliva;

ingen vet,

att han intet kan,

om ej för ymnigt han ordar.

Ingen känner

den, som ingenting vet,

om icke för ymnigt han ordar.


28.

Klok den synes,

som kunnig är

att spörja och spörsmål besvara.

Hemligt aldrig

kan hållas sådant,

som går ifrån mun till mun.


29.

Alltför mycket talar,

den som aldrig tiger,

av ord med ingen mening.

Hastig tunga,

som ej hålles i styr,

ofta sig ofärd pratar.


30.

Till ögnagyckel

skall man annan ej hava,

om han gör som gäst besök.

Klok mången tyckes,

om han ej tilltalas,

och helskinnad hållas han får.


31.

Klok förefaller,

den till flykten tager,

en gäst, som är hånfull mot gäst.

Föga den vet,

som flinar vid måltid,

om han med gramsne ej glammar.


32.

Många män

med mångprövad vänskap

gyckla med varandra vid gillet.

Alltid det är

ett upphov till strid,

att gäst tvistar med gäst.


33.

På morgonen en man

sig måltid rikligt skaffe,

om han till bekanta ej kommer;

annars sitter han och snappar,

som svulten han vore,

och kan föga fråga.


34.

Stor omväg

till ovän är,

fast vid vägen hans stuga stode;

men till god vän

gå genvägar,

vore han än fjärran faren.


35.

Gå skall man,

ej är gott, att gäst

är ständigt på samma ställe.

Ljuv bliver led,

om länge kvar

på en annans bänk han bliver.


36.

Ett bo är bäst,

fast blott helt litet,

herre är hemma envar.

Fast man tågor har till tak

och blott två getter äger,

är det bättre än bedja om mat.


37.

Ett bo är bäst,

fast blott helt litet,

herre är hemma envar;

blödande är hjärtat

på den, som bedja skall

sig mat till varje mål.


38.

Från sina vapen

ej vike en man

på fältet ett enda fjät,

ty ovisst är att veta,

när ute på vägen

spjutets spets kan tarvas.


39.

Ej så givmild man

eller gästfri jag fann,

att ej åt gåvor han gladdes,

eller så litet snål

på sitt gods,

att led vore lön, om han finge.


40.

Den som välstånd

förvärvat har,

skall torftighet ej tåla;

ofta spars åt okär,

vad åt älskling var ämnat;

mycket går värre, än man väntat.


41.

Med vapen och kläder

glädje vänner varandra!

Själv man skönjer det bäst.

Genom gengåvor vänskapen

varar längst,

om annars det vill sig väl.


42.

Till sin vän

skall man vän vara

och vedergälla gåva med gåva;

med löje skall man

löje gälda

och försök att lura med lögn.


43.

Till sin vän

skall man vän vara,

till honom och hans vän;

men till oväns vän

skall ingen man

någonsin vän vara.


44.

Vet du, om vän du har,

som du väl tror

och gott av honom vill hava;

förtrolig skall du vara

och vängåvor skifta,

träffa honom titt och ofta.


45.

Om du har en annan,

som du illa tror,

och av honom dock gott vill hava;

fagert skall du tala

men falskt tänka

och vedergälla list med lögn.


46.

Ytterligare gäller

om den, du illa tror

och vars onda sinne du anar:

mot honom skall du le

och låtsa vänskap;

samma gåva åt givaren gälda.


47.

Ung var jag fordom

och for ensamen,

då råkade jag vilse om vägen;

jag tyckte mig rik,

då jag träffade en annan:

man är mans gamman.


48.

Modiga och givmilda

män lever bäst,

nära sällan sorg;

men fåvitsk man

fruktar allt möjligt,

sörjer alltid snål vid gåvor.


49.

Med kläderna mina

jag klädde på fältet

tvänne gubbar av trä;

hela karlar de tycktes,

när en klut de hade;

nesligt är naken vara.


50.

Tallen torkar,

som på tomten står,

och ej skyddas av bark eller barr;

så är ock en,

som ingen älskar.

Vi skall han länge leva?


51.

Om ock hetare än eld

med osäkra vänner

brinner fem dagars fred,

så slocknar dock,

när sex de bliva,

och vissnar all vänskap.


52.

Mycket skall

ej mannen giva,

ofta får han lovord för litet;

med hälften av en bulle

och med bägare på lut

vann jag mig en vän.


53.

Små sandstränder,

små sjöar,

små äro människors sinnen.

Ej samtliga män

fingo samma visdom;

ovis överallt är enhälft.


54.

Medelmåttigt klok

var man skall vara,

aldrig vara alltför klok.

Bland män är livet

mest fagert för dem,

som väl veta mycket.


55.

Medelmåttigt klok

var man skall vara,

aldrig vara alltför klok.

Klok mans sinne

är sällan glatt,

om allvis han är, som det äger.


56.

Medelmåttigt klok

var man skall vara,

aldrig vara alltför klok.

Sitt öde vete

ingen på förhand;

då är honom sorglösast sinnet.


57.

Brand brinner av brand,

tills han brunnen är,

låga tändes av låga.

Den ene för den andre

genom ord blir känd,

och den alltför slöe genom slapphet.


58.

Arla stige upp,

den som äga vill

en annans egendom eller liv!

Sällan liggande ulv

ett lårstycke får

eller sovande man seger.


59.

Arla den stige upp

som har arbetsfolk få,

och tage med sin syssla i tu!

Mycket förminskas

för den, om morgonen sover;

rask är till hälften rik.


60.

Av torrt trä

och taknäver

en man måttet känner,

och vad ved

vara kan

ett helt kvartal eller halvår.


61.

Tvagen och mätt

ride mannen till tinget,

fast klent han är klädd!

Över skor och knäbyxor

ej skamsen någon vare,

ej heller över hästen,

fast han har en dålig!


62.

Han far och fikar

med framåtböjt huvud

örnen på urgammalt hav;

så ock den man,

som bland många kommer

och har förespråkare få.


63.

Frågor den göre

och give svar,

som klok vill kallas!

En må få veta,

en andre icke;

veta det tre, så vet världen.


64.

En klok man

skall kuva sitt lynne,

sin härsklystnad hålla i tygel.

Då han märker,

när bland modiga han kommer,

att ingen är djärv framför alla.


65.

För de ord,

som till andra man sagt,

ofta man bittert får böta.


66.

Mycket för tidigt

kom jag på många ställen

men alltför sent på somliga;

drucket var ölet,

obryggt ibland;

sällan kommer led till lags.


67.

Här och var

man mig hem hade bjudit,

om ej mat till målen jag behövt,

eller två lår hängt

hos den trofaste vännen,

sedan ett jag ätit hade.


68.

Elden är bäst

för barn av människor

och solens syn,

och om sin hälsa

man hava får

och leva utan last.


69.

En man är ej olycklig,

fast usel till hälsan:

mången är av söner säll,

mången av fränder,

mången av fullt upp med gods,

mången av välgjort verk.


70.

Bättre är leva

än liv sakna;

vid liv, får sig karl alltid ko.

Eld såg jag brinna

i bål åt den rike,

och död låg han utanför dörren.


71.

Den halte rider häst,

den handen mist, blir herde,

den döve duger i strid.

Blind är bättre

än att bränd vara;

ej av någon nytta är liket.


72.

En son är bättre,

fastän sent född,

sedan faderns levnad är liden.

Sällan bautastenar

man ser vid vägen,

om ej frände över frände dem rest.


73.

Två äro stridsmän:

tungan dödar huvudet;

under varje päls

jag väntar en hand.


74.

Med fröj den natten motser,

som matsäck har att njuta.

Kort räcka skepps rår,

höstnatt hastigt skiftar.

På fem dagar växlar

vädret mycket

men mer på en månad.


75.

Den icke något vet,

som ingenting vet;

av rikedom mången röjes som narr.

Den ene är rik,

den andre fattig,

lägg ej det till last!


76.

Fä dör,

fränder dö,

även själv skiljs du hädan,

men eftermälet

aldrig dör

för envar, som ett gott har vunnit.


77.

Fä dör,

fränder dö,

även själv skiljs du hädan,

men ett vet jag,

som aldrig dör,

domen över död man.


78.

Fulla fårfållor

såg jag hos Fitjungs söner,

nu traska de med tiggarens stav.

Överflöd är

som en ögonblink,

vankelmodigast av vänner.


79.

En ovis man,

om han erhålla kan

gods eller kvinnors gunst,

hans stolthet växer,

men förståndet icke,

i dårskap går han duktigt långt.


80.

Det rönes då,

när om runor du spörjer,

om de stavar, som från gudarne stamma,

som höga makter höggo,

och skaldefadern skar,

då tycktes det bäst, att han tiger.


81.

Om kvällen skall dagen prisas,

gift kvinna, då hon bränd är,

svärdet, då det frestat är,

flicka, då gift hon är;

is, då man över kommer,

öl, då det drucket är.


82.

I blåsväder skall skog man fälla,

i bris ro ut uppå hav,

i mörkret med mö språka,

ty många äro dagens ögon.

Å skepp skall man fart göra

och skölden till skydd hava,

till fäktning svärdet

och flickan att kyssa.


83.

Vid eld skall man öl dricka,

på isen skridsko åka,

en kamp skall man mager köpa,

en klinga med rost uppå;

hemma skall man häst göda

men hund i fäbod.


84.

På ord av en mö

må ingen lita,

eller tro på gift kvinnas tal;

ty på rullande hjul

deras hjärta är skapat,

föränderlighet i bröstet inlagd.


85.

Bristande båge,

brinnande låga,

glupande ulv,

gormande kråka,

grymtande svin,

gran utan rot,

växande våg,

vällande gryta.


86.

Flygande spjut,

fallande bölja,

is, blott nattgammal,

orm i ring,

bruds ord i bädden,

ett brustet svärd,

björnens lek,

ett barn av en konung.


87.

En sjuk kalv,

en självrådig träl,

en foglig vala,

de nyss fallne i striden.


88.

Tidigt sådd åker,

må ingen tro,

och ej för snart sin son;

av vädret beror åkern,

av sitt vett sonen,

båda tvivelaktiga ting.


89.

Din broders mördare,

om han mötes på vägen,

ett halvbrunnet hus,

en häst, än så snabb,

- ty borta är gagnet,

om ett ben skadas -

ingen vare så lättrogen,

att han litar på allt detta!


90.

Kärlek av kvinnor,

som känna falskhet,

är som med häst utan broddar

på hal is åka

med en yster tvååring

och illa tämd,

eller i stickande storm

med ett styrelöst skepp

eller som halt man på töfjäll

skulle taga en ren.


91.

Bar sanning jag talar,

ty båda jag känner:

karlars tro mot kvinnor även vacklar.

Då tala vi fagrast,

när vi falskast tänka,

det snärjer ock kloka sinnen.


92.

Fagert skall man tala,

friarskänk bjuda,

om en flickas kärlek man vill få,

den ljuslätta ungmöns

älsklighet prisa;

då får, den som friar.


93.

För älskog lasta

aldrig man skall

sin nästa någonsin;

ofta verkar på den vise

men på vettlös man ej

bedårande däjlighet.


94.

Ty ingalunda lastas

en annan man skall,

för fel, som är fleras;

till galna från kloka

gör karlars söner

älskogs mäktiga åtrå.


95.

Blott själen gömmer,

vad i hjärtat bor,

ensam sin känsla han känner.

Ingen sjukdom är värre

för en själfull man

än att leva, med intet belåten.


96.

Det varsnade jag,

då i vassen jag satt

för att möta min älskade mö;

kött och blod

mig min käresta var,

och dock jag ingenting av henne fick.


97.

Billings mö

jag i bädden fann

solvit sova.

En jarls härlighet

höll jag för intet

mot att med denna förlederska leva.


98.

»Nära afton

du, Oden, skall komma;

om mö du dig vinna vill;

allt går illa,

om ej ensamma vi

slik sak veta.«


99.

Åter jag kom

och älska mig tyckte;

vist var ej, vad jag ville.

Jag hoppades då,

att jag hava skulle

all hennes kärlek och tjusning.


100.

När jag kom fram,

fick jag där se

hela vakten av kämpar vaken,

med burna bloss

och brinnande ljus;

min väg sig visade farlig.


101.

Och nära morgonen,

när jag närmade mig åter,

då sov salens vakt.

En hynda jag då fann

på det hulda vivets

bädd bunden ligga.


102.

Mången mö god,

om man mönstrar noga,

lätt ändrar sitt lynne mot män.

Det jag rönte,

när jag rådklok mö

till lättsinne lockade;

allehanda smälek

den sluga mig ådrog,

och intet jag fick av den flickan.


103.

Man skall glad i hemmet vara

och glamma med gäster,

dock förståndigt man sörje för sitt;

minnesgod och målför,

om man mångvis vill vara,

omtala ofta det goda.

Ärkenöt den heter,

som har intet att säga;

det är de ovisas art.



Berättelsen om SkaldemjödetRedigera

104.

Åldrig jätte jag besökte,

nu är åter jag kommen;

där föga jag fick med att tiga.

Ej få ord

till min fromma jag talte

i Suttungs salar.


105.

Gunnlod mig gav

på guldstolen

en dryck av det dyrbara mjödet.

En lumpen lön

lät jag henne få

för hennes ärliga ömhet,

för hennes lidelses längtan.


106.

Borrens mun

lät jag bana mig väg

och gång i stenen gnaga;

jag över och under

omgavs av jättars väg;

då gällde det hals och huvud.


107.

Av skickligt vunnen skönhet

har jag skickligt mig begagnat,

den kunnige föga fattas;

ty Odrörer

har nu upp kommit,

dit, där människor bygga och bo.


108.

Ovisst är,

om än jag kommit,

igen från jättars gårdar,

om ej av Gunnlod jag hjälpts,

den goda flickan,

som jag fick i famnen sluta.


109.

Följande dag rimtursarne

att fråga gingo

om den Höges gifte

i den Höges sal;

efter Bolverk de sporde,

om tillbaka han kommit

eller Suttung ihjäl honom slagit.


110.

Ed på ring tror jag Oden

avlagt hava;

hur kan man på hans löften lita?

Med svek han mjödet

från Suttung tog,

och i gråt han lämnade Gunnlod.


111.

Tid är att förtälja

på talarens stol,

som vid Urds brunn är.

Jag såg och teg,

jag såg och tänkte,

jag lyssnade till männens mål.

Om runor hörde jag dem tala,

om råd de ej heller tego

vid den Höges sal,

i den Höges sal

hörde jag sägas så.

Loddfavners sångRedigera

112.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Stig ej upp om natten,

om du ej är ute och spanar

eller måste ut på gården gå!


113.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Sov ej hos kvinna,

som är kunnig i trolldom,

så att hon i famnen dig fängslar!


114.

Hon gör det så,

att du ger varken akt,

om till ting eller konungen du kallas;

mat du vill ej hava

eller människors umgänge;

sorgsen går du att sova.


115.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

En annans hustru

du aldrig locke

att förtroligt med dig tala!


116.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Om på fjäll eller fjärd

du fara lyster

skaffa dig riklig reskost!


117.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

En elak man

du aldrig låte

höra, vad otur dig hänt;

ty av elak man

du aldrig får

för lämnat förtroende lön.


118.

Svårt tilltygad

såg jag en man

genom ord av en ond kvinna;

falsk tunga

tog hans liv,

och ej för sann sak.


119.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Vet, om en vän du har,

som du väl tror,

far träget att honom träffa;

ty av ris höljes

och högt gräs

den väg, som ingen vandrar.


120.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

En god man du locke

till gamman och förtrolighet;

lär dig tjusa folk att hålla dig kär!


121.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

När du får en vän,

den förste var aldrig

att våldsamt vänskapen slita;

sorg fräter hjärtat,

när man säga ej får

för någon hela sin hug.


122.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Ord skifta,

aldrig du skall

med dåraktig dumbom.


123.

Ty av illasinnad man

du aldrig skall

få gott med gott lönat.

Men en god man

dig gagnar med sitt lov

och gör dig omtyckt av andra.


124.

Lik släktskap är vänskap,

då man säga får

en annan hela sin hug.

Allt är bättre

än vara brått föränderlig;

den är ej vän, som blott välkommet säger.


125.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Tre ord icke växla

i träta med en usling;

den bättre är ofta böjlig,

när den sämre slår.


126.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Skomakare var ej

eller skaftmakare

annat än åt dig själv;

om skon är illa skapad

eller skaftet snett,

då önskas över dig ont.


127.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Om ont du märker,

säg, att ont det är,

och giv ej din fiende frid.


128.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Åt ont glad

aldrig var,

men gläds åt det goda!


129.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

I träffningens tummel

titta ej uppåt

- dödlig fruktan

drabbar männen -

att icke förtrollning dig träffar.


130.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Om hos god kvinna

du vill komma i ynnest

och få fägnad av,

fagert skall du lova

och fast löftet hålla;

den blir glad, som får något gott.


131.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Varsam ber jag dig vara,

dock ej alltför varsam.

Var med öl varsammast

och med en annans hustru,

och med det tredje,

att ej dig toppride tjuvar.


132.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Till hån och löje

hav aldrig

gäst eller främling, som färdas!


133.

Ofta illa veta,

de som inne sitta,

vad slags folk, som farande komma.

Ingen är så bra,

att ej brist han äger,

eller så dålig, att till intet han duger.


134.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Åt åldrig talare

du aldrig må skratta;

ofta gott är, vad de gamle säga.

Ofta ur skrumpet skinn

skarptänkta ord komma,

sådant som hänger bland hudar

och slänger bland småskinn

och lätt dinglar bland löpmagar.


135.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

En gäst du skall ej skymfa

eller jaga på porten;

fägna den fattige väl!


136.

Ej svag är den dörrtapp,

som svänga skall

och öppna för alla.

En ring du dock giv,

eller på din rygg

allt ont de dig önska.


137.

Jag råder dig, Loddfavner,

men råd må du taga;

du får fördel, om du följer dem,

de blir goda att begagna.

Då öl du dricker, sök hjälp

av jordens kraft,

ty jord mot ölrus hjälper

och eld mot sjukdomar,

ek ger avföring,

ax skyddar för trolldom,

mjöldryga mot bråck,

månen mot rasande,

bete mot bitsjuka,

bot mot ont äro runor,

mot fluss är fast mark.



RunsångernaRedigera

138.

Jag vet, att jag hängde

på det vindiga trädet

nio hela nätter,

djupt stungen med spjut

och given åt Oden,

jag själv åt mig själv,

uppe i det träd,

varom ingen vet,

av vad rot det runnit upp.


139.

Man bröd in ej bar

eller bjöd mig horn,

skarpt jag nedåt skådade;

jag tog upp runor,

med rop jag tog dem,

så föll jag åter därifrån.


140.

Nio kraftsånger lärde jag

av namnkunnig son

till Boltorn, Bestlas fader,

och en dryck jag fick,

av det dyrbara mjödet,

som östes ur Odrörer.


141.

Då tog jag att förkovras

och kunnig vara

att växa och väl trivas;

ord mig av ord

ord skapade,

verk mig av verk

verk alstrade.


142.

Runor skall du finna,

rätt uttydda stavar,

mycket stora stavar,

mycket starka stavar,

som skaldefadern skar

och gudamakter grovo

och de rådandes herre ristade.


143.

Oden bland asarne

men för alferna Dain

och Dvalin för dvärgarna,

Allsvinn åt jättar

gjorde runor,

några runor jag ristade själv.


144.

Vet du, hur du rista skall?

Vet du, hur du reda skall?

Vet du, hur du färga skall?

Vet du, hur du fresta skall?

Vet du, hur du bedja skall?

Vet du, hur du blota skall?

Vet du, hur du sända skall?

Vet du, hur du slopa skall?


145.

Bättre är intet bedja

än att blota för mycket;

gåva önskar, att gengåva gives.

Bättre är intet sända

än alltför mycket slopa.

Så ristade Tund

före tidsåldrarna,

när han reste sig upp,

när han återkom.


146.

De kraftsånger kan jag,

som ej konungens maka

och ingen mans ättling kan.

Hjälp heter en,

och hjälpa dig den skall

mot processer och sorger

och samtliga lidanden.


147.

Den nästa, jag kan,

är nödig för dem,

som vilja som läkare leva.


148.

Den tredje jag kan,

om det tarvas mig få

fjättrar åt fiender mina;

eggen jag dövar

på mina ovänners svärd,

att deras klingor och knölpåkar ej bita.


149.

Den fjärde jag kan,

om fiender på mig

med band ha lemmarne bundit.

Galder jag sjunger,

så att gå jag kan;

från foten fjättern springer

och från handen handkloven.


150.

Den femte jag kan,

om fiendepil skjuten

jag falla i flocken ser;

så häftigt han ej flyger,

att jag hejdar honom ej,

om blott min syn honom sett.


151.

Den sjätte jag säger,

om mig sårar en man

genom runor på rötter av träd,

och för denne fyr,

som min fiendeskap kräver,

det blir menligt mera än för mig.


152.

Den sjunde jag kan,

om själva salen jag ser

brinna kring bänkat lag;

lågan slår ej så högt

att jag släcker den ej,

slik galder, som jag säga kan.


153.

Den åttonde jag kan,

som för alla är

lämplig att lära;

när hat uppstår

bland hövdings söner,

jag botar det brått.


154.

Den nionde jag kan,

om mig nöd hotar,

att bärga min båt på hav;

vinden jag stillar

på vågen ute

och sjunger all sjö i sömn.


155.

Den tionde jag kan,

om trollkvinnor jag ser

högt i luften leka.

Jag vållar det så,

att de vilse fara

om skepnaden, de själva äga,

om själen, som de själva ha.


156.

Den elfte jag kan,

om till örlog jag skall

gå med gamla vänner.

Under sköldarna jag sjunger,

och de skynda med kraft

utan sår till slaget,

utan sår från slaget,

komma helbrägda från vad som helst.


157.

Den tolfte jag kan,

om uppi träd jag ser

hängda döda dingla.

Så ristar jag

och runor färgar,

att den kroppen kommer

och talar mig till.


158.

Den trettonde jag brukar,

om ett barn jag skall

genom vattenlösning viga.

Stupa han skall ej,

fast i strid han kommer,

ej segnar denne krigare för svärd.


159.

Den fjortonde jag kan,

om för folkets skara

jag skall tälja gudars tal;

asar och alfer

jag alla vet besked om;

den ej kunnig är, det ej kan.


160.

Den femtonde jag kan,

om den sluga möns

lidelse och lust jag vill hava.

Hågen jag vänder

hos vitarmad kvinna

och förändrar all hennes själ.


162.

Den sjuttonde jag kan,

att sent skiljes från mig

den ungmö, jag älskar.

Dessa sånger

du sakna skall

länge, Loddfavner.

Men de äro goda som gåva,

nyttiga att nå,

behövliga att hava.


163.

Den adertonde jag kan,

som jag aldrig lär

åt mö eller annan mans hustru

- allt är bäst,

som man ensam kan;

det är sångens slut -

utom åt henne

som med armen mig famnar

eller åt mig syster är.


164.

Nu är den Höges sång framsagd

i den Höges sal,

gagnrik för människors söner,

gagnlös för jättarsöner.

Hell den, som framsade!

Hell den, som kan!

Njute gott, den som begrep!

Lycklige de, som lyssnat!