Havamal

Hávamál - Den höges sång

Den poetiska eddan, även kallad Saemunds Edda eller den äldre Eddan, består av en samling dikter varav de mest kända är Völuspá och Hávamál. Eddan berättar om världens uppgång och fall, om asagudarnas liv och övriga gestalter i fornnordisk mytologi. Berättelserna i den äldre Eddan är gamla, man räknar med att de är diktade i Norge och på Island under 800-1000-talen, men skrevs inte ned förrän på 1200-talet.

Detta är en översättning av den andra texten ur den äldre Eddan, Hávamál. Just Hávamál ger (enligt mig) en intressant bild av vikingatidens etik och moral, deras syn på vänskap och fiendeskap, hur man beter sig som gäst hos en annan och likande. De sista verserna berättar även om hur Oden fick runorna och hur man ska bete sig med dessa.

Levnadsregler

1. Alla dörrar, innan in man går, skarpt skådas skola, skarpt granskas skola, ty ovisst är att veta, var ovänner sitta borta på salens bänkar.	2. I givande, hell er! Gäst är in kommen, Sägen, var sitta han skall! Brått har den, som på bränderna vid härden skall fresta, vad framgång han får.	3. Eld behöver, den in har kommit, och kall har blivit om knäna. Mat och kläder den man tarvar, som har över fjällen farit.
4. Vatten tarvar vandrarn, som kommer till måltid, handduk och vänlig välkomst; välvilligt sinne, om han sådant kan vinna, samspråk och bjudning tillbaka.	5. Vett behöver, den som vida färdas; lätt är hemma vadhelst. Mång ögonkast får, den som intet förstår och sitter med kloka tillsammans.	6. Över sitt förstånd skall man stolt ej vara, fasthellre i väsendet varsam! När en klok och sluten kommer till gården, sällan den försiktige sig skadar, ty osvikligare vän man aldrig får än mycket mannavett.
7. Den varsamme gästen, som till gille kommer, tiger under lyssnande tystnad; med öronen hör efter, med ögonen skådar, så spanar var klok och spejar.	8. Säll är den, som åt sig vinner, lovord och lisa i nöden. Otryggt är allt, som man äga skall, buret i andras bröst.	9. Säll är den, som för sig äger lovord och förstånd uti livet, ty onda anslag man ofta rönt alstras ur andras bröst.
10. Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. På främmande ort går det före guld. Slikt är den torftiges tillflykt.	11. Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått utav öl.	12. Ej är så gott, som gott man säger, öl för människors ätt; ty mindre en man, ju mera han dricker, vet till sig, vad tankar han har.
13. Glömskans häger heter, den över glatt lag svävar; han snattar från män deras sans. Med den fågelns fjädrar jag fjättrad blev i Gunnlods gård.	14. Drucken jag blev, blev döddrucken hos den förfarne Fjalar. Gille är ypperst, då var gässt går hem med sinnen i full sans.	15. Tyst och klok vare konungason, och djärv, när strid står; munter och glad bland män envar, tills han av döden drabbas!
16. Ovis man, tror sig alltid skola leva, om för vapenskifte han sig vaktar, men ålderdomen giver honom ingen frid, fast honom spjuten spara.	17. En gäck stirrar, när han till gille kommer; han talar om allt eller tiger; på samma gång, som en sup han får, då är det slut med hans slughet.	18. Blott den vet, som vida reser och fjärran farit har, vad lynnes art leder envar. Han vet, vad vett är.
19. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker.	20. Glupske slukaren, om besinning han ej vet, äter sig ohälsa. Löje skaffar ofta i lag med kloka åt enfaldig man hans mage.	21. Hjordar veta, när vända hem de skola, och gånga då från gräset, men ovis man aldrig känner sin egen mages mått.
22. En eländig man och illasinnad gör hån åt vad som helst; det vet han icke, som han veta behövde, att honom fel ej fattas.	23. Ovis man alla nätter vakar, grubblar och grämer sig för allt; matt är han, när morgonen kommer; vedermödan är, som den var.	24. Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le; han förstår icke, fast de stämpla mot honom, om han bland sluga sitter.
25. Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le; när på tinget han kommer, det ter sig klart, att få hans talan föra.	26. Ovis man tror sig allt veta, när i vrå i skygd han vistas; men slätt han vet, vad han svara skall, när män hans förmåga fresta.	27. Ovis man, som bland andra kommer, gör bäst i att tyst förbliva; ingen vet, att han intet kan, om ej för ymnigt han ordar. Ingen känner den, som ingenting vet, om icke för ymnigt han ordar.
28. Klok den synes, som kunnig är att spörja och spörsmål besvara. Hemligt aldrig kan hållas sådant, som går ifrån mun till mun.	29. Alltför mycket talar, den som aldrig tiger, av ord med ingen mening. Hastig tunga, som ej hålles i styr, ofta sig ofärd pratar.	30. Till ögnagyckel skall man annan ej hava, om han gör som gäst besök. Klok mången tyckes, om han ej tilltalas, och helskinnad hållas han får.
31. Klok förefaller, den till flykten tager, en gäst, som är hånfull mot gäst. Föga den vet, som flinar vid måltid, om han med gramsne ej glammar.	32. Många män med mångprövad vänskap gyckla med varandra vid gillet. Alltid det är ett upphov till strid, att gäst tvistar med gäst.	33. På morgonen en man sig måltid rikligt skaffe, om han till bekanta ej kommer; annars sitter han och snappar, som svulten han vore, och kan föga fråga.
34. Stor omväg till ovän är, fast vid vägen hans stuga stode; men till god vän gå genvägar, vore han än fjärran faren.	35. Gå skall man, ej är gott, att gäst är ständigt på samma ställe. Ljuv bliver led, om länge kvar på en annans bänk han bliver.	36. Ett bo är bäst, fast blott helt litet, herre är hemma envar. Fast man tågor har till tak och blott två getter äger, är det bättre än bedja om mat.
37. Ett bo är bäst, fast blott helt litet, herre är hemma envar; blödande är hjärtat på den, som bedja skall sig mat till varje mål.	38. Från sina vapen ej vike en man på fältet ett enda fjät, ty ovisst är att veta, när ute på vägen spjutets spets kan tarvas.	39. Ej så givmild man eller gästfri jag fann, att ej åt gåvor han gladdes, eller så litet snål på sitt gods, att led vore lön, om han finge.
40. Den som välstånd förvärvat har, skall torftighet ej tåla; ofta spars åt okär, vad åt älskling var ämnat; mycket går värre, än man väntat.	41. Med vapen och kläder glädje vänner varandra! Själv man skönjer det bäst. Genom gengåvor vänskapen varar längst, om annars det vill sig väl.	42. Till sin vän skall man vän vara och vedergälla gåva med gåva; med löje skall man löje gälda och försök att lura med lögn.
43. Till sin vän skall man vän vara, till honom och hans vän; men till oväns vän skall ingen man någonsin vän vara.	44. Vet du, om vän du har, som du väl tror och gott av honom vill hava; förtrolig skall du vara och vängåvor skifta, träffa honom titt och ofta.	45. Om du har en annan, som du illa tror, och av honom dock gott vill hava; fagert skall du tala men falskt tänka och vedergälla list med lögn.
46. Ytterligare gäller om den, du illa tror och vars onda sinne du anar: mot honom skall du le och låtsa vänskap; samma gåva åt givaren gälda.	47. Ung var jag fordom och for ensamen, då råkade jag vilse om vägen; jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman.	48. Modiga och givmilda män lever bäst, nära sällan sorg; men fåvitsk man fruktar allt möjligt, sörjer alltid snål vid gåvor.
49. Med kläderna mina jag klädde på fältet tvänne gubbar av trä; hela karlar de tycktes, när en klut de hade; nesligt är naken vara.	50. Tallen torkar, som på tomten står, och ej skyddas av bark eller barr; så är ock en, som ingen älskar. Vi skall han länge leva?	51. Om ock hetare än eld med osäkra vänner brinner fem dagars fred, så slocknar dock, när sex de bliva, och vissnar all vänskap.
52. Mycket skall ej mannen giva, ofta får han lovord för litet; med hälften av en bulle och med bägare på lut vann jag mig en vän.	53. Små sandstränder, små sjöar, små äro människors sinnen. Ej samtliga män fingo samma visdom; ovis överallt är enhälft.	54. Medelmåttigt klok var man skall vara, aldrig vara alltför klok. Bland män är livet mest fagert för dem, som väl veta mycket.
55. Medelmåttigt klok var man skall vara, aldrig vara alltför klok. Klok mans sinne är sällan glatt, om allvis han är, som det äger.	56. Medelmåttigt klok var man skall vara, aldrig vara alltför klok. Sitt öde vete ingen på förhand; då är honom sorglösast sinnet.	57. Brand brinner av brand, tills han brunnen är, låga tändes av låga. Den ene för den andre genom ord blir känd, och den alltför slöe genom slapphet.
58. Arla stige upp, den som äga vill en annans egendom eller liv! Sällan liggande ulv ett lårstycke får eller sovande man seger.	59. Arla den stige upp som har arbetsfolk få, och tage med sin syssla i tu! Mycket förminskas för den, om morgonen sover; rask är till hälften rik.	60. Av torrt trä och taknäver en man måttet känner, och vad ved vara kan ett helt kvartal eller halvår.
61. Tvagen och mätt ride mannen till tinget, fast klent han är klädd! Över skor och knäbyxor ej skamsen någon vare, ej heller över hästen, fast han har en dålig!	62. Han far och fikar med framåtböjt huvud örnen på urgammalt hav; så ock den man, som bland många kommer och har förespråkare få.	63. Frågor den göre och give svar, som klok vill kallas! En må få veta, en andre icke; veta det tre, så vet världen.
64. En klok man skall kuva sitt lynne, sin härsklystnad hålla i tygel. Då han märker, när bland modiga han kommer, att ingen är djärv framför alla.	65. För de ord, som till andra man sagt, ofta man bittert får böta.	66. Mycket för tidigt kom jag på många ställen men alltför sent på somliga; drucket var ölet, obryggt ibland; sällan kommer led till lags.
67. Här och var man mig hem hade bjudit, om ej mat till målen jag behövt, eller två lår hängt hos den trofaste vännen, sedan ett jag ätit hade.	68. Elden är bäst för barn av människor och solens syn, och om sin hälsa man hava får och leva utan last.	69. En man är ej olycklig, fast usel till hälsan: mången är av söner säll, mången av fränder, mången av fullt upp med gods, mången av välgjort verk.
70. Bättre är leva än liv sakna; vid liv, får sig karl alltid ko. Eld såg jag brinna i bål åt den rike, och död låg han utanför dörren.	71. Den halte rider häst, den handen mist, blir herde, den döve duger i strid. Blind är bättre än att bränd vara; ej av någon nytta är liket.	72. En son är bättre, fastän sent född, sedan faderns levnad är liden. Sällan bautastenar man ser vid vägen, om ej frände över frände dem rest.
73. Två äro stridsmän: tungan dödar huvudet; under varje päls jag väntar en hand.	74. Med fröj den natten motser, som matsäck har att njuta. Kort räcka skepps rår, höstnatt hastigt skiftar. På fem dagar växlar vädret mycket men mer på en månad.	75. Den icke något vet, som ingenting vet; av rikedom mången röjes som narr. Den ene är rik, den andre fattig, lägg ej det till last!
76. Fä dör, fränder dö, även själv skiljs du hädan, men eftermälet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.	77. Fä dör, fränder dö, även själv skiljs du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.	78. Fulla fårfållor såg jag hos Fitjungs söner, nu traska de med tiggarens stav. Överflöd är som en ögonblink, vankelmodigast av vänner.
79. En ovis man, om han erhålla kan gods eller kvinnors gunst, hans stolthet växer, men förståndet icke, i dårskap går han duktigt långt.	80. Det rönes då, när om runor du spörjer, om de stavar, som från gudarne stamma, som höga makter höggo, och skaldefadern skar, då tycktes det bäst, att han tiger.	81. Om kvällen skall dagen prisas, gift kvinna, då hon bränd är, svärdet, då det frestat är, flicka, då gift hon är; is, då man över kommer, öl, då det drucket är.
82. I blåsväder skall skog man fälla, i bris ro ut uppå hav, i mörkret med mö språka, ty många äro dagens ögon. Å skepp skall man fart göra och skölden till skydd hava, till fäktning svärdet och flickan att kyssa.	83. Vid eld skall man öl dricka, på isen skridsko åka, en kamp skall man mager köpa, en klinga med rost uppå; hemma skall man häst göda men hund i fäbod.	84. På ord av en mö må ingen lita, eller tro på gift kvinnas tal; ty på rullande hjul deras hjärta är skapat, föränderlighet i bröstet inlagd.
85. Bristande båge, brinnande låga, glupande ulv, gormande kråka, grymtande svin, gran utan rot, växande våg, vällande gryta.	86. Flygande spjut, fallande bölja, is, blott nattgammal, orm i ring, bruds ord i bädden, ett brustet svärd, björnens lek, ett barn av en konung.	87. En sjuk kalv, en självrådig träl, en foglig vala, de nyss fallne i striden.
88. Tidigt sådd åker, må ingen tro, och ej för snart sin son; av vädret beror åkern, av sitt vett sonen, båda tvivelaktiga ting.	89. Din broders mördare, om han mötes på vägen, ett halvbrunnet hus, en häst, än så snabb, - ty borta är gagnet, om ett ben skadas - ingen vare så lättrogen, att han litar på allt detta!	90. Kärlek av kvinnor, som känna falskhet, är som med häst utan broddar på hal is åka med en yster tvååring och illa tämd, eller i stickande storm med ett styrelöst skepp eller som halt man på töfjäll skulle taga en ren.
91. Bar sanning jag talar, ty båda jag känner: karlars tro mot kvinnor även vacklar. Då tala vi fagrast, när vi falskast tänka, det snärjer ock kloka sinnen.	92. Fagert skall man tala, friarskänk bjuda, om en flickas kärlek man vill få, den ljuslätta ungmöns älsklighet prisa; då får, den som friar.	93. För älskog lasta aldrig man skall sin nästa någonsin; ofta verkar på den vise men på vettlös man ej bedårande däjlighet.
94. Ty ingalunda lastas en annan man skall, för fel, som är fleras; till galna från kloka gör karlars söner älskogs mäktiga åtrå.	95. Blott själen gömmer, vad i hjärtat bor, ensam sin känsla han känner. Ingen sjukdom är värre för en själfull man än att leva, med intet belåten.	96. Det varsnade jag, då i vassen jag satt för att möta min älskade mö; kött och blod mig min käresta var, och dock jag ingenting av henne fick.
97. Billings mö jag i bädden fann solvit sova. En jarls härlighet höll jag för intet mot att med denna förlederska leva.	98. »Nära afton du, Oden, skall komma; om mö du dig vinna vill; allt går illa, om ej ensamma vi slik sak veta.«	99. Åter jag kom och älska mig tyckte; vist var ej, vad jag ville. Jag hoppades då, att jag hava skulle all hennes kärlek och tjusning.
100. När jag kom fram, fick jag där se hela vakten av kämpar vaken, med burna bloss och brinnande ljus; min väg sig visade farlig.	101. Och nära morgonen, när jag närmade mig åter, då sov salens vakt. En hynda jag då fann på det hulda vivets bädd bunden ligga.	102. Mången mö god, om man mönstrar noga, lätt ändrar sitt lynne mot män. Det jag rönte, när jag rådklok mö till lättsinne lockade; allehanda smälek den sluga mig ådrog, och intet jag fick av den flickan.
103. Man skall glad i hemmet vara och glamma med gäster, dock förståndigt man sörje för sitt; minnesgod och målför, om man mångvis vill vara, omtala ofta det goda. Ärkenöt den heter, som har intet att säga; det är de ovisas art.

Berättelsen om Skaldemjödet

104. Åldrig jätte jag besökte, nu är åter jag kommen; där föga jag fick med att tiga. Ej få ord till min fromma jag talte i Suttungs salar.	105. Gunnlod mig gav på guldstolen en dryck av det dyrbara mjödet. En lumpen lön lät jag henne få för hennes ärliga ömhet, för hennes lidelses längtan.	106. Borrens mun lät jag bana mig väg och gång i stenen gnaga; jag över och under omgavs av jättars väg; då gällde det hals och huvud.
107. Av skickligt vunnen skönhet har jag skickligt mig begagnat, den kunnige föga fattas; ty Odrörer har nu upp kommit, dit, där människor bygga och bo.	108. Ovisst är, om än jag kommit, igen från jättars gårdar, om ej av Gunnlod jag hjälpts, den goda flickan, som jag fick i famnen sluta.	109. Följande dag rimtursarne att fråga gingo om den Höges gifte i den Höges sal; efter Bolverk de sporde, om tillbaka han kommit eller Suttung ihjäl honom slagit.
110. Ed på ring tror jag Oden avlagt hava; hur kan man på hans löften lita? Med svek han mjödet från Suttung tog, och i gråt han lämnade Gunnlod.	111. Tid är att förtälja på talarens stol, som vid Urds brunn är. Jag såg och teg, jag såg och tänkte, jag lyssnade till männens mål. Om runor hörde jag dem tala, om råd de ej heller tego vid den Höges sal, i den Höges sal hörde jag sägas så.

Loddfavners sång

112. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Stig ej upp om natten, om du ej är ute och spanar eller måste ut på gården gå!	113. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Sov ej hos kvinna, som är kunnig i trolldom, så att hon i famnen dig fängslar!	114. Hon gör det så, att du ger varken akt, om till ting eller konungen du kallas; mat du vill ej hava eller människors umgänge; sorgsen går du att sova.
115. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. En annans hustru du aldrig locke att förtroligt med dig tala!	116. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Om på fjäll eller fjärd du fara lyster skaffa dig riklig reskost!	117. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. En elak man du aldrig låte höra, vad otur dig hänt; ty av elak man du aldrig får för lämnat förtroende lön.
118. Svårt tilltygad såg jag en man genom ord av en ond kvinna; falsk tunga tog hans liv, och ej för sann sak.	119. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Vet, om en vän du har, som du väl tror, far träget att honom träffa; ty av ris höljes och högt gräs den väg, som ingen vandrar.	120. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. En god man du locke till gamman och förtrolighet; lär dig tjusa folk att hålla dig kär!
121. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. När du får en vän, den förste var aldrig att våldsamt vänskapen slita; sorg fräter hjärtat, när man säga ej får för någon hela sin hug.	122. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Ord skifta, aldrig du skall med dåraktig dumbom.	123. Ty av illasinnad man du aldrig skall få gott med gott lönat. Men en god man dig gagnar med sitt lov och gör dig omtyckt av andra.
124. Lik släktskap är vänskap, då man säga får en annan hela sin hug. Allt är bättre än vara brått föränderlig; den är ej vän, som blott välkommet säger.	125. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Tre ord icke växla i träta med en usling; den bättre är ofta böjlig, när den sämre slår.	126. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Skomakare var ej eller skaftmakare annat än åt dig själv; om skon är illa skapad eller skaftet snett, då önskas över dig ont.
127. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Om ont du märker, säg, att ont det är, och giv ej din fiende frid.	128. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Åt ont glad aldrig var, men gläds åt det goda!	129. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. I träffningens tummel titta ej uppåt - dödlig fruktan drabbar männen - att icke förtrollning dig träffar.
130. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Om hos god kvinna du vill komma i ynnest och få fägnad av, fagert skall du lova och fast löftet hålla; den blir glad, som får något gott.	131. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Varsam ber jag dig vara, dock ej alltför varsam. Var med öl varsammast och med en annans hustru, och med det tredje, att ej dig toppride tjuvar.	132. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Till hån och löje hav aldrig gäst eller främling, som färdas!
133. Ofta illa veta, de som inne sitta, vad slags folk, som farande komma. Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig, att till intet han duger.	134. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Åt åldrig talare du aldrig må skratta; ofta gott är, vad de gamle säga. Ofta ur skrumpet skinn skarptänkta ord komma, sådant som hänger bland hudar och slänger bland småskinn och lätt dinglar bland löpmagar.	135. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. En gäst du skall ej skymfa eller jaga på porten; fägna den fattige väl!
136. Ej svag är den dörrtapp, som svänga skall och öppna för alla. En ring du dock giv, eller på din rygg allt ont de dig önska.	137. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna. Då öl du dricker, sök hjälp av jordens kraft, ty jord mot ölrus hjälper och eld mot sjukdomar, ek ger avföring, ax skyddar för trolldom, mjöldryga mot bråck, månen mot rasande, bete mot bitsjuka, bot mot ont äro runor, mot fluss är fast mark.

Runsångerna

138. Jag vet, att jag hängde på det vindiga trädet nio hela nätter, djupt stungen med spjut och given åt Oden, jag själv åt mig själv, uppe i det träd, varom ingen vet, av vad rot det runnit upp.	139. Man bröd in ej bar eller bjöd mig horn, skarpt jag nedåt skådade; jag tog upp runor, med rop jag tog dem, så föll jag åter därifrån.	140. Nio kraftsånger lärde jag av namnkunnig son till Boltorn, Bestlas fader, och en dryck jag fick, av det dyrbara mjödet, som östes ur Odrörer.
141. Då tog jag att förkovras och kunnig vara att växa och väl trivas; ord mig av ord ord skapade, verk mig av verk verk alstrade.	142. Runor skall du finna, rätt uttydda stavar, mycket stora stavar, mycket starka stavar, som skaldefadern skar och gudamakter grovo och de rådandes herre ristade.	143. Oden bland asarne men för alferna Dain och Dvalin för dvärgarna, Allsvinn åt jättar gjorde runor, några runor jag ristade själv.
144. Vet du, hur du rista skall? Vet du, hur du reda skall? Vet du, hur du färga skall? Vet du, hur du fresta skall? Vet du, hur du bedja skall? Vet du, hur du blota skall? Vet du, hur du sända skall? Vet du, hur du slopa skall?	145. Bättre är intet bedja än att blota för mycket; gåva önskar, att gengåva gives. Bättre är intet sända än alltför mycket slopa. Så ristade Tund före tidsåldrarna, när han reste sig upp, när han återkom.	146. De kraftsånger kan jag, som ej konungens maka och ingen mans ättling kan. Hjälp heter en, och hjälpa dig den skall mot processer och sorger och samtliga lidanden.
147. Den nästa, jag kan, är nödig för dem, som vilja som läkare leva.	148. Den tredje jag kan, om det tarvas mig få fjättrar åt fiender mina; eggen jag dövar på mina ovänners svärd, att deras klingor och knölpåkar ej bita.	149. Den fjärde jag kan, om fiender på mig med band ha lemmarne bundit. Galder jag sjunger, så att gå jag kan; från foten fjättern springer och från handen handkloven.
150. Den femte jag kan, om fiendepil skjuten jag falla i flocken ser; så häftigt han ej flyger, att jag hejdar honom ej, om blott min syn honom sett.	151. Den sjätte jag säger, om mig sårar en man genom runor på rötter av träd, och för denne fyr, som min fiendeskap kräver, det blir menligt mera än för mig.	152. Den sjunde jag kan, om själva salen jag ser brinna kring bänkat lag; lågan slår ej så högt att jag släcker den ej, slik galder, som jag säga kan.
153. Den åttonde jag kan, som för alla är lämplig att lära; när hat uppstår bland hövdings söner, jag botar det brått.	154. Den nionde jag kan, om mig nöd hotar, att bärga min båt på hav; vinden jag stillar på vågen ute och sjunger all sjö i sömn.	155. Den tionde jag kan, om trollkvinnor jag ser högt i luften leka. Jag vållar det så, att de vilse fara om skepnaden, de själva äga, om själen, som de själva ha.
156. Den elfte jag kan, om till örlog jag skall gå med gamla vänner. Under sköldarna jag sjunger, och de skynda med kraft utan sår till slaget, utan sår från slaget, komma helbrägda från vad som helst.	157. Den tolfte jag kan, om uppi träd jag ser hängda döda dingla. Så ristar jag och runor färgar, att den kroppen kommer och talar mig till.	158. Den trettonde jag brukar, om ett barn jag skall genom vattenlösning viga. Stupa han skall ej, fast i strid han kommer, ej segnar denne krigare för svärd.
159. Den fjortonde jag kan, om för folkets skara jag skall tälja gudars tal; asar och alfer jag alla vet besked om; den ej kunnig är, det ej kan.	160. Den femtonde jag kan, om den sluga möns lidelse och lust jag vill hava. Hågen jag vänder hos vitarmad kvinna och förändrar all hennes själ.	162. Den sjuttonde jag kan, att sent skiljes från mig den ungmö, jag älskar. Dessa sånger du sakna skall länge, Loddfavner. Men de äro goda som gåva, nyttiga att nå, behövliga att hava.
163. Den adertonde jag kan, som jag aldrig lär åt mö eller annan mans hustru - allt är bäst, som man ensam kan; det är sångens slut - utom åt henne som med armen mig famnar eller åt mig syster är.	164. Nu är den Höges sång framsagd i den Höges sal, gagnrik för människors söner, gagnlös för jättarsöner. Hell den, som framsade! Hell den, som kan! Njute gott, den som begrep! Lycklige de, som lyssnat!