FANDOM


Jägare och villebråd

Av: Anna Malmberg


Människornas tomma blickar på tunnelbanan irriterade mig. Mer än så… de fyllde mig med förakt och avsky för dessa lägre stående varelser. Det var inte många år sedan jag varit en av dem. Mycket hade hänt sedan dess… Mina mänskliga föräldrar var döda, min syster lika så. Själv hade jag varit en hårsmån från den andra sidan, jag hade redan kunnat känna Dödens kalla andedräkt flåsa mig i örat då hon dykt upp. Efter det hade allt rullat på. Hon hade välkomnat mig bland de odödas sällskap och jag hade funnit min plats. Jag hade mina plikter som jag skötte väl och det skulle nog inte dröja lång tid tills jag fick klättra på rangstegen.


Och ändå satt jag här och såg med avsmak på människor som lika gärna kunnat vara döda, till synes på deras blickar. Framför mig satt en hobbyturk och spelade upp värdelös musik på mobilen, utan hänsyn till sina medpassagerare. Ingen sa ifrån. Själv orkade jag inte anstränga mig. Varför skulle jag reta upp mig på en värdelös liten människa? Han var inte ens värd en blick från mig. Ändå kunde jag inte låta bli att gnissla tänder av ilska när han höjde ljudet på musiken.


Tåget stannade och dörrarna öppnade för att släppa av och på människor. Jag hörde en röst bakom mig.


”Stäng av den där eller sätt på dig hörlurar. Visa lite hänsyn!” jag kunde inte låta bli att titta upp. Det var en ung man kring 25 som talat. Han såg på killen med mobilen.


”Ey mannen! Och vad ska du göra åt saken?” Hobbyturken ställde sig kaxigt upp. Killen tog tag i hans mobil och slängde ut dem genom dörrarna som höll på att stängas.


”Ey vad göru?!” Hobbyturken rusade ut. Han hann aldrig springa in igen, dörrarna var redan stängda. Han bankade på dörrarna men tåget åkte iväg. Mannen som slängt iväg mobilen satte sig framför mig och mötte min blick. Han granskade mig på samma sätt som jag granskade honom. Jag kunde inte sätta fingret på det, men han verkade inte vara som andra människor. Det är hans ögon kom jag fram till. Han verkade besitta en visdom som inte passade till hans ålder.


Han log mot mig. Jag kunde inte låta bli och log tillbaka.


”Imponerande” hörde jag mig själv säga. Varför pratar jag med en människa? Jag var förvirrad.


”Tackar. Men någon måste göra något. Jacob heter jag.” Han sträckte fram handen. Jag sträckte sig fram och fattade den.


”Hannah.” Vad fan håller jag på med?! Är jag galen? Här sitter jag och pratar med en människa som vem som helst!


Men jag kunde inte låta bli att fortsätta prata med honom. Hans leende fick mig att känna sig mer levande än jag gjort innan olyckan då jag blev omfamnad.


Det visade sig att vi skulle av på samma station och vi gjorde sällskap en bit. Jag kände en dragning till honom och en lust jag inte känt på många år vaknade till liv. Jag insåg att jag ville ha honom. Jag var inte den som var sen att lyda mina instinkter så när vi närmade sig min bostad bjöd jag med honom upp på en drink. Han log mot mig och accepterade mitt erbjudande.


Jag bjöd in honom i lägenheten och han gick in. Utan några som helst pardon vände han sig mot mig och tryckte upp mig mot ytterdörren och började kyssa mig. Min första reaktion var att slå undan honom men när jag kände hans läppar mot mina började jag slappna av. Det här skulle bli angenämt.


Han slet av mina kläder och började täcka min kropp med kyssar. Jag blundade och kände hans jacka under mina händer. Han lutade sig fram mot mitt öra och viskade.


”Jag ska dricka ditt blod.” Jag kände en enorm smärta penetrera min bröstkorg och gå rakt in i hjärtat. Om jag kunnat skrika hade jag gjort det men pålen som satt fast i mitt bröst gjorde det omöjligt. Det kändes som om den sträckte sig ut i varje kroppsdel, i varje muskel, gjorde det omöjligt att göra något, omöjligt att röra sig!


Allt var svart. Jag sprang på blodröda ängar, paniken växte när jag flydde från min förföljare. Jägaren hade blivit villebråd. Plötsligt såg jag Jacob hånle mot mig.


”Du borde vara försiktigare. Även monster måste vara rädda på natten.” De blodröda ängarna blev blekare och blekare och snart fanns det inget mer. Jag var intet.